”Idiot”
Ett epitet som alltför lättvindligt och utan behörighet utfärdas av gemene man. Oftast uttalas det med tvärsäker ton, ”han tycker inte som jag, han är en idiot”. I själva verket är ordet idiot beteckning för en medicinsk diagnos som bara kan ställas av psykolog eller psykiater. Efter att ha utrett en patients kognitiva funktioner och psykosociala responser kan denna diagnos bli aktuell. I sådana fall kan psykologen förklara för patienten att ”dina problem orsakas av att du är en idiot”. Allt annat nyttjande av detta ord skall undvikas.

”Smakar skit”
Personen gör en jämförelse mellan en aktuell smakupplevelse och den förmodade smaken på avföring. Om denna typ av osmakliga koppling nödvändigtvis måste göras kan man lämpligen använda de mindre motbjudande uttrycken ”jag antar att avföring smakar så här illa” eller ”inte ens bajs kan smaka så här äckligt”. Använd inte detta uttryck, jag vill inte behöva höra det igen, helst inte ens de varianter som nämns i texten.

”Du är så händig”
Det här har andra sagt till mig många gånger. Antagligen menat som en storslagen komplimang, men vad jag hör är ”du kan verkligen koordinera dina händer”. De kunde lika väl ha sagt ”du kan verkligen gå i trappor, jag har minsann sett dig gå i trappor samtidigt som du pratar i mobiltelefon eller bär på något, du kan verkligen det här med att gå i trappor”. Håll käften eller prata om något annat.

”Jobba på glasmästeri skulle passa dig”
Vad i helvete skall jag behöva göra för att få bli lämnad ifred? Har folk inget annat att göra än att pracka på mig sina sjuka fantasier? Det här besinningslösa babblet måste få ett slut.

”Varför använder du en blöt telefonkatalog istället för toapapper?”
Jag kanske inte har råd med toapapper? Jag kanske har bränt mina pengar på syntar och cigaretter??? Vad fan bryr du dig för??? Det är min röv! Det är min röv!!!!!

- – -

När jag efter att ha nyktrat till läste igenom artikeln såg jag att den bitvis blev lite väl hätsk. Kanske skulle jag inte publicerat den, men nu blev det så här eftersom Krakens inofficiella redaktör ständigt är på mig om att lämna in artiklar ”no matter what!”. Det är ett ständigt tjat av typen ”…skriver du något, har du någon artikel på gång, du skriver väl varje dag, har själv två som bara behöver renskrivas, oj oj oj”.

”Inte alls” svarar jag.

För egentligen finns det ingen höst eller vår utan bara sommar och vinter samt olika kombinationer av dessa. Naturvetenskapen har gjort tillvaron onödigt komplicerad med sin besatthet av att undersöka och namnge allting.

Man kan se exempel på det överallt, kanske främst på den löjligt noggranna indelningen av moln. Det finns sinnesrubbat många former av moln fast det räcker med två eller tre typer. Indelningen av sten ska vi inte ens prata om.

Vad det gäller djur blir det ännu tydligare eller åtminstone nästan lika tydligt. Vad skiljer en leopard från en gepard? Inte så mycket om man tänker på det. Den ena kan klättra, den andre kan springa snabbt och deras fläckar är inte superidentiska. Jag vågar påstå att det är ett djur och om man kallat den Geleopard från början hade man besparat många människor (främst skolungar) mycket lidande.

”Jag får inte ihop mitt livspussel!” gnäller folk.

”Det tror fan det” svarar jag.

Så i brist på en stor händelse att återberätta väljer jag här att istället ta upp ett antal mindre sådana. Var för sig tjänar dessa historier inget annat syfte än att exponera min torftiga levnadshistoria. Min avsikt med att samla dessa anekdoter på en och samma plats är att de i kraft av sitt antal skall få samma styrka som ett psykedeliskt amplifierat fallskärmshopp.

* * *

En gång fastnade jag i en hiss. Detta varade visserligen bara i några sekunder, men eftersom jag inte visste hur kortvarigt stoppet skulle bli började jag känslomässigt bete mig som om jag skulle vara inlåst i hissen hela dagen. Min hjärna började genast rada upp de fasor som kunde drabba mig, så som att bli innebränd, att bli tvungen att bajsa i hissen, att bli känd som ”han som bajsade i hissen”. Allt detta genomled jag innan hissen plötsligt startade igen. Det var en både lättad -och skärrad- man som klev ur hissen på entréplan. Innan jag släppte hissdörren vände jag mig om och tittade på hissgolvet. Inget bajs.

Jag misslyckades fullständigt med mitt första och enda försök att göra en köttfärslimpa. Resultatet blev en till hälften rå, till hälften överkokt sörja. Jag var så hungrig efter allt förarbete så jag åt upp den överkokta delen. Resten slängde jag.

När jag var i de övre tonåren skulle jag vid ett tillfälle säga upp mitt konto hos en bank. En kombination av inverterad världsvana och vanlig idioti gjorde att jag gick till fel bank. Kassören tittade snabbt på framsidan av bankboken som jag gett honom, lämnade tillbaka den och sa ”det underlättar nog om du går till rätt bank”. Han hade rätt.

När jag var fem år gammal såg jag en stor groda som åt upp en liten groda. Den stora grodan fångade den lilla grodan och svalde långsamt ner den tills bara dess bakben stack ut genom munnen. Sedan försvann de också. Mitt outvecklade och chockade intellekt drog slutsatsen att det var så det fungerade i tillvaron. De stora individerna åt bokstavligen upp de små individerna. Följaktligen blev jag livrädd för tjocka människor och såg till att aldrig hamna ensam med en sådan. Jag kunde riktigt se mina fötter sticka ut genom munnen på någon glupsk tjockis. Några veckor efter denna händelse såg jag ett naturprogram på TV som tog bort den här villfarelsen och förklarade att det bara var ett fåtal djurarter som under vissa betingelser uppvisade ett sådant beteende. Trots detta fortsatte jag ändå att känna ett visst obehag i närheten av tjocka människor. Det gör jag fortfarande.

Har jag berättat om den gången när jag tjuvfiskade? Jag fick en liten abborre som jag kastade tillbaka i sjön och en gädda som min mamma rensade och stekte. Det är en speciell känsla att äta upp ett djur som man själv har fångat och som någon annan har tillagat.

Jag var med i en kör i fem månader utan att vid något tillfälle sjunga en enda ton. Varje gång kören repeterade eller uppträdde stod jag bara och mimade. Eftersom ingen upptäckte min obefintliga sångprestation, upptogs jag ändå som en fullvärdig medlem i den gruppen. Jag använder samma taktik när jag röstar i allmänna val. Jag går till vallokalen och anmäler mig men lägger ingen röstlapp i kuvertet. Jag har lurat kören, publiken och hela det demokratiska etablissemanget!

Jag har skänkt pengar till välgörenhet, något slags byggprojekt i Indonesien. Jag vet inte riktigt vad det var för slags bygge eller om Indonesien är ett land eller en benämning på flera länder. Jag vet bara att någon på södra halvklotet har byggt något för mina pengar.

* * *

Hoppas att dessa eskapader har roat er läsare. Kanske kan jag få någon att tänka ”den där Jolly han har minsann varit med om en hel del, ja det har han allt, vilken skön lirare, jag önskar jag var mer som honom”.

”Torkade jag röven?”

Ett tag stod jag stilla och övervägde att gå tillbaka för att avluta jobbet. Jag försökte visualisera hur det hade gått till inne i toalettbåset men när jag kom till den hygieniska avslutningen kunde jag inte minnas hur jag gjort. Jag försökte känna efter men kunde inte heller med den metoden avgöra vad som hade hänt.

Jag började känna mig missmodig. Jag tänkte att jag började bli gammal. På min tid kallade man en tjockis för fläskberg, sedan sa man fetto, vad ungdomarna säger nu för tiden har jag ingen aning om.

Kanske, resonerade jag, tillhör det där rövtorkandet den kategorin handlingar som man gör automatiskt och sedan glömmer bort. Och när man undersöker saken finner man att dörren var låst, kaffekokaren avstängd och strykjärnssladden utdragen ur väggen.

Men kanske räckte inte för mig. Det gnagande tvivlet stegrades och tvingade mig tillbaka till toaletten. Jag stängde dörren, låste den och drog ner mina byxor och kalsonger. Sedan lät jag ett dubbelvikt papper glida mellan skinkorna.

Jag höll upp papppret mot ljuset. Det var omöjligt att avgöra om jag hade torkat mig tidigare eller inte.

Det är naturligtvis  väldigt dålig stil att göra så långa uppehåll som vi har gjort. Inte lika dålig stil som att klappa kamratens stjärt i otakt när han ligger med en kvinna för att på det viset störa hans knullrytm och absolut inte lika dålig stil som att stoppa in ett lätt fuktat finger i honom så att han kommer för tidigt.

Men som sagt – väldigt dålig stil.

Bot och bättring utlovas.

KRAKENS UNIVERSITET

Institutionen för sociologiska antaganden

-

Männens rädsla för slag mot pungen
-Empiriskt befogad eller resultat av mytbildning?

-

Examensarbete i sociologi av
Jolly Boy a.k.a. Horny Boy a.k.a. Lonely Boy

-

INLEDNING
Uppsatsens syfte är att undersöka hur mäns rädsla för att få sina testiklar utsatta för yttre våld (s.k. pungvåld) upplevs i relation till andra verkliga eller upplevda faror. Frågeställningarna är:
• Är denna rädsla empiriskt befogad eller endast en social konstruktion?
• Gör det egentligen så ont eller är rädslan överdriven och onyanserad?
• Hur kan jag få studiemedel för att skriva sånt här dravel?

Jag har valt att göra en kvalitativ intervjustudie eftersom jag får panikångest av att sitta och försöka analysera statistiska data. Metoden som använts är ostrukturerade intervjuer med tre grannar vilka valdes genom ett bekvämlighetsurval (Kvale, 2008, s.117). Parametrar som ålder, yrke och utbildningsbakgrund har lämnats utan hänsyn. Den här studien är begränsad till de sociala aspekterna i ämnet. Det finns naturligtvis intressanta frågor om ämnet utanför sociologins område som t.ex. varför har evolutionen hängt den här överkänsliga smärtklasen oskyddad utanför kroppen?

TIDIGARE FORSKNING
Den mesta forskning som gjorts inom ämnet ligger utanför sociologin. Det är främst inom biologisk medicin, klinisk neurologi och evolutionsbiologi som ämnet har studerats. Blotta tanken på att vara tvungen att gå igenom all denna biologisk-tekniska litteratur fick mig att må dåligt. Jag valde medvetet att undvika att läsa något av detta material. Mina skäl för detta var:
• Jag ville närma mig ämnet med största möjliga öppenhet.
• Jag orkade inte plöja igenom så mycket svårbegriplig text på så kort tid.
• Jag pluggar bara för att slippa jobba.

INTERVJUERNA

Intervjupersonerna
Intervjupersonerna bestod av tre män som alla var grannar till mig. De var således även grannar till varandra. Någon selektering har inte gjorts annat att en granne fick strykas från min lista efter en olycksam incident. Han hade kommit på mig med att smyga in i hans lägenhet en gång när jag trodde han var nere i källaren (Kvale, 2008, s.151-152). Gud vet hur jag klarade mig från en polisanmälan, eller varför jag egentligen snokade runt i hans hem. Efter detta urval kom de medverkande att bestå av:
• Civilekonom, ca 35 år, med ett oantastligt yttre men som lagt sig till med ett oklädsamt kvinnoförakt. Ett flertal uttalanden från mannen bekräftar denna observation. Alla hans flickvänner har dessutom varit otrogna mot honom (skvaller, 1998-2007).
• Byggnadsarbetare, 42 år, med ett enkelspårigt men glatt sinne. Kastar dartpilar på folk när han är full, enligt honom själv ett utslag av en ”hård men hjärtlig attityd”.
• Sverker Kristersson, 53 år, som insisterar på att hans riktiga namn skall användas. Jag försökte få honom att inse fördelarna med anonymitet i ett sådant här sammanhang, dock utan framgång. Eftersom jag är alldeles för orkeslös för att argumentera med påstridiga människor valde jag att gå honom till mötes.

Intervjuerna
Samtliga tre intervjuer tog, på min begäran, plats i respektive intervjupersons bostad. Orsaken till detta var att jag ville att intervjupersonerna skulle känna sig så trygga och avslappnade som möjligt under intervjuerna (Kvale, 2008, s.172). Det skulle dessutom ge mig möjligheter att snoka runt lite i deras lägenheter. Jag vet inte hur detta kompulsiva beteende har uppstått. Intervjuerna underlättades av att jag redan var bekant med intervjupersonerna. Jag hade åtskilliga timmar med kallprat i ryggsäcken. I kombination med några kalla öl skapades den öppenhjärtliga stämning som är nödvändig för den här sortens samtal (Playboy, 2007, s.14).

Intervjupersonernas egna erfarenheter av pungvåld
Alla tre män har flera erfarenheter av slag mot pungen. De minns inte alltid de utlösande omständigheterna kring dessa men de har en stark och livlig minnesbild av sina egna fysiologiska responser. Byggnadsarbetaren om sin första erfarenhet:

Jag var väl 14 bast, var ute och cyklade när framhjulet åkte ner i ett hål och jag for fram och slog i pungen i cykelramen. För ett ögonblick tänkte jag liksom att okej det hände ju ingenting, sedan kom smärtan… illamåendet… paniken… för fan ge mig en öl till.

Hur lång tid som har förlöpt sedan intervjupersonens senaste erfarenhet av våld mot pungen verkan inte påverka rädslans intensitet. Är detta på grund av att minnet av den ursprungliga upplevelsen lever kvar så starkt eller är det för att minnet förstärks av att höra om andras erfarenheter? Sverker har en bestämt åsikt i denna fråga:

En gång är tillräckligt, man glömmer aldrig, en dos räcker hela livet. Man behöver ingen påminnelse. Du kommer väl att skriva mitt riktiga namn? Toppen!

Samtliga tre intervjupersoner beskriver svårigheter med att förklara för kvinnor hur pungsmärtan upplevs. Civilekonomen uttrycker det så här:

Det går ju inte förklara för en kvinna, det går ju bara inte. Jag minns en dum kvinna som frågade mig om det är som att föda barn. Helt blåst alltså. Sa jag att hon var blond?

Från byggnadsarbetaren kommer en mer detaljerad redogörelse:

De fattar ju inte alltså… smärtan, smärtan går ju över rätt snabbt men ångesten, ååååhh jäääävlar alltså, ångesten som kommer efteråt, jag tror den är värre än själva smärtan… fy fan.. vad är detta är det mellanöl, har du någon femma, skulle behöva en nu, fy fan.

SAMMANFATTNING
Det faktum att denna specifika fysiologiska upplevelse är unik för mannen får mig att spekulera en del. Är denna rädsla socialt accepterad bland män? Ger den män en legitim ursäkt att öppet prata om sårbarhet och rädsla? Kommer mitt studiestöd att dras in? Varför kan jag inte låta bli att snoka bland andra människors tillhörigheter? Dessa utläggningar skall ses i ljuset av att jag är rejält bakis efter att ha genomfört alla tre intervjuer i en följd kvällen innan.

SLUTSATSER
Min studie har inte fått fram några generaliserbara resultat som kan förklara de frågeställningar som jag själv satt upp. Jag kan med andra ord inte besvara mina egna frågor. Någon med bättre akademiska meriter än mig och som kan leva upp till forskningsetiska krav bör göra en ny studie i ämnet.

KÄLLFÖRTECKNING
Illustrerad Vetenskap, alla nummer sedan mars 2005.
Doktorn kan komma, TV, en söndag eftermiddag, februari 2009.
Kvale, Den okvalitativa forskningsintervjun, Lund: Studentlitteratur, 2008.
Playboy Magazine, januari 2007.

En av de saker jag är mest rädd för är att i en konversation säga ”samlag” istället för ”samtal”. Denna rädsla är i högsta grad befogad. Man kan knappast råka ut för värre saker i det civila livet än att bli stående som en idiot och känna skammens röda färg stiga utan att ha någonstans att ta vägen. För att mitt omedvetna inte ska spela mig ett så elakt spratt har jag efter ett rationellt övervägande valt att ersätta ordet ”samtal” med ”konversera”.

Det kan låta lite gammaldags och högtravande men jag minskar risken att göra bort mig totalt.

Faran är förstås att mitt omedvetna gör om meningen ”Det var trevligt att konversera med dig” till ”Det var trevligt att kopulera med dig”. Men risken finns ju att jag bara skriker ”Knulla!” också, jag kan inte gardera mig för allt och ändå leva ett någorlunda normalt liv.

Det omedvetna tar sig inte bara uttryck i ord utan även i handling. Om man står i en hiss med en yppig kvinna är inte en freudiansk felsägning det värsta man kan råka ut för utan en freudiansk feltryckning där man helt enkelt trycker in knappen till våning sex fast man ska till våning fem eller om kvinnan är särskilt yppig eller slampigt klädd kan det hända att man utan att reflektera över det hinner trycka in knappen till våning sex och knappen till våning nio.

Dessa handlingsmönster som har sitt ursprung i det omedvetna kan vara ganska avancerade och svåra att analysera i efterhand. För att ta ett annat exempel; när jag fick min senaste löneutbetalning begav jag mig till ett antikvariat för att köpa böcker. Då jag hade ganska bråttom hade jag inte tid att stå och vela utan plockade raskt ihop några böcker betalade för dem och gick hem. Nästa dag gick jag igenom högen med böcker. Det var en salig blandning: Artur Lundkvists Negerkust, Jean Websters Negerhyddans hemlighet, Jack Londons Nigger Bellew och Agatha Christies Tio små negerpojkar. Jag hade även köpt ett fint exemplar av Joseph Conrads Negern på Narcissus.

Att försöka förstå vilka komplexa mentala processer formade av för länge sedan bortglömda händelser som ledde fram till att jag köpte just dessa böcker visade sig vara mycket svårt att förstå. Vid en första anblick har dessa böcker väldigt lite gemensamt. Olika författare, olika tidsperioder, olika genrer. Vid en närmare undersökning kom jag att tänka på en bra film med Charles Bronson. Jag har alltid haft svårt för att behålla fokuset på det som ska göras.

”Kanske gillar jag helt enkelt böcker” tänkte jag och ryckte på axlarna. Då trillade ett dricksglas som jag placerat på min högra axel ner på golvet rullade nästan under soffan.

Även detta tyckte jag var märkligt och mitt omedvetna fick genast klä skott för den tråkiga incidenten.

Så fort jag har ”gjort det stora” reser jag mig upp, smäller igen toalettlocket och trycker på spolningsknappen. Först därefter kan jag torka mig och hastigt spola ner den använda pappersbiten.

Man kan tycka att det är bättre att bli av med en social fobi än att behöva spola två gånger men faktum är att jag i likhet med de som spår i kaffesump eller i kråkfåglars tarmsystem kunde spå i min egen avföring och därigenom få en inblick i den nära framtiden.

Många morgnar stod jag och tittade ner i toalettstolen och tänkte:

”Det här kommer bli en skitdag med mycket pappersarbete” och mycket riktigt blev det så.

Denna förmåga gav mig en välbehövlig edge gentemot mina medmänniskor som har andra konkurrensfördelar till exempel att de bryr sig eller att de är lyckliga. Förhoppningsvis kommer min ökade sociala förmåga att medföra att jag kan manipulera dessa as mot deras undergång men jag vågar inte hoppas på för mycket då min sociala fobi var mindre av en fobi och mer av ett ointresse av andra människor. Varför i helvete det har minskat vet jag inte men jag har försökt dra ner på mitt kaffedrickande så det kanske finns någon koppling.

Människan är komplex i all sin tarvlighet.

Då jag valde att inte lyfta ett finger för att hjälpa honom och aldrig drabbats av dåligt samvete däröver (möjligtvis för att han lever än idag vilket är ovanligt bland självmördare) kan rubriken verka missvisande men ibland kommer man på rubriker som man gillar och vill använda oavsett om man klarar av att fylla dem med passande innehåll.

Det enda jag ångrar är uttrycket ”förtjust i honom”. Jag får det låta som om det fanns manliga klasskamrater som jag var förtjust i, som om jag brottades med någon sorts homosexuell problematik.

Åter till problemet med rubriker. Läsarna kan föreställa sig Stephen King sitta på en stol framför ett skrivbord i mitten av 1980-talet. Han väger 130 kilo och stinker sprit och svett. Genom sina flaskbottenglasögon kisar han mot skrivmaskinen som står på skrivbordet.  Ett rent pappersark sitter i maskinen.

Plötsligt låter han sina feta händer glida över tangenterna och med sina korvliknande pekfingrar trycker han ner ”I” och ”T” tangenterna.

Sedan lutar han sig tillbaka i den knarrande stolen och ser nöjd ut.

Hela hans kroppshållning tycks signalera en attityd av ”Jävlar vilken bra titel! Hur i helvete ska jag gå vidare?”.

Och så kan det vara. Jag har flera bra rubriker utan innehåll som bara ligger och skräpar.

Vad sägs om titlar som:

”Smultronstället som brann upp”

”En bastubadares bekännelser”

”Sprit och slidsekret”

”Grosshandlaren som fes – en burlesk historia”

”Livet – vilken jävla soppa”

Den sista rubriken kan jag i och för sig skriva en relevant textmassa till som räcker till en bok men det lämpar sig inte för det här forumet. The modern man internet user vill ha snabba kickar och det är ett behov som vi vägrar tillgodose i någon större utsträckning. Ta den här artikeln som exempel. Den har ju varit klar ett tag men ändå har den fortsatt. Om vi hade haft högre tankar om våra läsare hade det inte behövt bli så. Då hade vi bara skrivit rubriken och låtit läsaren fantasi fylla i resten.